Svampsjukdomar

Till de svampsjukdomar som drabbar bin, som vi bör ha uppsikt över och arbeta proaktivt mot hör bl.a. Nosema och Kalkyngel.

Nosema

Det finns två mikrosporidier som orsakar nosemasjuka (i dagligt tal kallad nosema) hos honungsbin: Nosema apis, som varit känd länge och ger nosemasjuka typ A, samt Nosema ceranae, som ger nosemasjuka typ C. Båda är obligat intracellulära, eukaryota parasiter som numera klassificeras inom svamparna.

N. apis och N. ceranae skiljer sig åt på flera punkter, bland annat spormorfologi, genomstorlek och biologiska egenskaper. De skiljer sig också i sin anpassning till temperatur, både vad gäller överlevnad och sporproduktion, samt hur de påverkar sin värd.

Förekomsten av N. ceranae har ökat och arten är idag utbredd globalt. I Europa har en syd–nord-gradient beskrivits, där N. ceranae länge varit mer dominerande i sydliga områden, medan bilden i nordligare delar varit mer blandad. I dag förekommer N. ceranae även i många tempererade och nordliga områden.

Konsekvenserna av infektion med N. ceranae varierar mellan olika klimat och miljöer. I flera studier från Medelhavsområdet har N. ceranae påvisats mycket ofta i svaga eller förlorade samhällen, men dess roll som ensam orsak till samhällsförluster är omdiskuterad och påverkas av flera andra faktorer.

En skillnad mellan N. apis och N. ceranae är att N. ceranae även har påvisats i andra pollinatörer, såsom humlor. Det finns studier som visar att smitta kan förekomma mellan olika arter, men betydelsen av detta under fältförhållanden är ännu inte helt klarlagd.

En tredje art, Nosema neumanni, har identifierats i bland annat Uganda. Den har hittills inte kopplats till tydliga kliniska symptom och dess betydelse som sjukdomsalstrare är ännu oklar.

Infektionsförlopp och spridning

Sporer av N. apis och N. ceranae tas upp via födan och passerar genom mundelarna till binas kräva (honungsmagen). I honungsmagen sorteras fasta partiklar, såsom pollenkorn och nosemasporer, ut via ventiltratten och förs vidare till mellantarmen.

I mellantarmen stimuleras sporerna att gro. De skjuter då ut sitt polarfilament, genom vilket sporoplasman förs in i värdcellens cytoplasma. Väl inne i epitelcellen utvecklas parasiten vidare och bildar nya utvecklingsstadier.

Experimentella studier visar att ett mycket litet antal sporer kan räcka för att orsaka infektion. Medianinfektiös dos (ID50) har i vissa studier angetts till under 100 sporer per bi för N. apis och omkring 149 sporer per bi för N. ceranae. Även enstaka sporer har i experimentella sammanhang kunnat initiera infektion.

När infektionen väl etablerats kan parasiten spridas vidare till andra epitelceller i mellantarmen, särskilt vid gynnsam temperatur. Parasiten bildar stadier som både kan bidra till fortsatt infektion i tarmen och till spridning via avföring.

N. apis är tydligt temperaturberoende, med optimal utveckling vid temperaturer kring 30–35 °C. Vid lägre temperaturer går utvecklingen långsammare och kan i praktiken avstanna vid låga temperaturer. I vårt klimat innebär detta att utvecklingen ofta tar fart i samband med vårens yngelsättning, då temperaturen i yngelklotet ligger runt 34–35 °C.

Typiskt säsongsmönster för N. apis är låga nivåer under sommaren, en mindre topp på hösten, en långsam ökning under vintern och en tydlig topp på våren. N. ceranae uppvisar ofta ett mindre tydligt säsongsmönster, och variationen mellan olika klimat och områden är stor.

Nosemasporer utsöndras med binas avföring, och smittan sprids huvudsakligen fekal–oralt. Förorenad kupmiljö, särskilt material som kontaminerats med fekalier, utgör en viktig smittkälla. Utsot i samband med nosema kan därför ge en effektiv smittspridning.

På våren, inför yngelsättning, städas kupan noggrant, vilket ökar risken för att bin får i sig sporer via mundelarna. Tidig yngelsättning kan därmed bidra till att infektionen hinner spridas och påverka samhällets utveckling.

Biodlaren kan bidra till smittspridning genom att flytta smittade kakor, slå ihop samhällen eller hantera utrustning utan tillräcklig hygien. Röveri kan också sprida smitta mellan samhällen, liksom kontakt med kontaminerat foder eller vatten. Stillastående vattenkällor där bin defekerat kan utgöra en smittrisk.

Effekter på samhället

Alla vuxna bin kan infekteras. Nykläckta bin anses i regel vara oinfekterade av N. apis, eftersom smittan huvudsakligen sker via intag av sporer efter kläckning.

För N. ceranae finns studier som visat förekomst av sporer i larver, puppor och i drönarsperma, vilket tyder på att andra smittvägar kan förekomma. Den praktiska betydelsen av dessa vägar på samhällsnivå är dock inte helt klarlagd.

Arbetsbin som deltar i rensningsarbete löper störst risk att infekteras. Infekterade bin får ofta förkortad livslängd, vilket kopplas till skador i mellantarmen och försämrat näringsupptag.

Infektionen kan påverka samhällets övervintringsförmåga negativt. Drottningar kan påverkas och i vissa fall dö eller bytas ut. Om ersättning inte är möjlig kan samhället förloras, och visefall vintertid kan i vissa fall vara kopplat till nosema.

Skador i mellantarmen påverkar binas förmåga att ta upp näring, vilket i sin tur kan påverka produktionen av fodersaft. Detta är särskilt kritiskt under våren, då övervintrade bin ska återuppta denna funktion. Om en stor andel bin är infekterade kan vårutvecklingen hämmas.

Infekterade bin har även sämre motståndskraft och kan vara mer mottagliga för sekundära infektioner.

Diagnos

Kliniska symptom kan ge vägledning, men diagnosen bekräftas genom undersökning.

Nosemainfektion kan påvisas mikroskopiskt genom att sporer identifieras i prov från bin. Mikroskopi kan dock inte säkert skilja mellan N. apis och N. ceranae. För artbestämning krävs i praktiken molekylär diagnostik, till exempel PCR.

Kliniska symptom

Symptombilden varierar beroende på vilken parasit som orsakar infektionen.

Nosemasjuka typ A (N. apis) kännetecknas ofta av fekala fläckar i och på kupan, svaga krypande bin, minskad honungsskörd, ökad vinterdödlighet och långsam våruppbyggnad.

Nosemasjuka typ C (N. ceranae) förknippas oftare med minskad honungsproduktion, svaghet och ökad dödlighet, men utan de tydliga tecken på utsot som ses vid typ A.

N. ceranae har i många studier kopplats till försämrad kolonihälsa och minskad produktivitet, men dess roll som ensam orsak till större samhällsförluster varierar mellan studier och miljöer.