Varroa och Deformed Wing Virus, DWV
Kvalster
I Sverige är det framför allt varroakvalstret som orsakar sjukdom i våra bisamhällen. I andra länder finns ytterligare kvalsterarter som bör hållas under uppsikt ifall de skulle introduceras.
Hos våra europeiska bin (Apis mellifera) är det främst Varroa destructor som reproducerar sig. Något naturligt värd–parasitförhållande finns inte, och angripna samhällen dör om inga motåtgärder sätts in.
Spridning
Varroa sprids med levande bin. Svärmande bin kan föra med sig kvalster, och felflygande bin kan överföra kvalster mellan samhällen och bigårdar, ibland över flera kilometers avstånd.
Spridningen blir särskilt effektiv när ett samhälle är kraftigt angripet och börjar brytas ned. Bina kan då lämna samhället och slå sig ner i andra samhällen med sina kvalster (så kallad “varroabomb”). Det kvarvarande samhället rövas ofta ut, vilket ytterligare bidrar till smittspridning.
Spridning mellan samhällen sker under hela flygsäsongen men är oftast mest omfattande under sensommar och höst.
Bekämpning försvåras om omgivningen är kraftigt angripen, eftersom reinvasion av kvalster kontinuerligt sker från andra samhällen. Hur snabbt obehandlade samhällen utvecklas till kraftiga smittkällor varierar beroende på klimat, reinvasion och biodlingssätt.
Enligt tumregler som används i praktisk biodling och som vi arbetat med på yrkesbiodlarutbildningen återfinns en stor andel av kvalstren i ynglet under perioder med yngelproduktion, runt 80 %. Hos de vuxna bina sitter 80 % på undersidan av kroppen. så synliga kvalster på biets översida är ett starkt varningstecken. Detta är en förenklad modell som används för att förstå angreppets fördelning i samhället.
Utvecklingscykel
Det är endast de vuxna kvalsterhonorna som rör sig fritt i samhället tillsammans med bina.
Tidigare ansågs kvalstret främst livnära sig på hemolymfa, men studier visar att det i huvudsak angriper binas fettkroppsvävnad (fat body). Detta påverkar centrala funktioner som immunförsvar, ämnesomsättning och avgiftning.
Kvalsterhonor som inte lägger ägg kan leva ungefär lika länge som bina. Överföring mellan vuxna bin sker vid närkontakt.
För att kvalstret ska kunna föröka sig krävs tillgång till biyngel. Drönar- och arbetarlarver attraherar kvalsterhonor en tid innan cellen täcks, och honan går då ner i cellen och etablerar sig i larvmaten.
Efter att cellen täckts påbörjas reproduktionen. Honan lägger först ett ägg som utvecklas till en hane, följt av flera ägg som utvecklas till honor. Äggen läggs med ungefär 30–36 timmars mellanrum.
Alla avkommor hinner inte utvecklas färdigt innan biet kläcks. Hanen dör i cellen, och endast parade döttrar lämnar cellen tillsammans med det nykläckta biet.
Kvalsterhonan föredrar drönarceller, som angrips betydligt oftare än arbetarceller, dels på grund av längre utvecklingstid och dels på grund av högre attraktionskraft.
Den genomsnittliga reproduktionen per cell är relativt låg, men eftersom kvalsterhonor kan reproducera sig i flera celler under sin livstid sker ändå en snabb populationsökning.
Under perioder med mycket yngel kan kvalsterpopulationen öka snabbt, särskilt om det finns gott om drönaryngel. Tillväxten varierar dock kraftigt beroende på förhållanden och reinvasion.
Skadebild
Kvalstret orsakar direkta skador på bin och yngel genom att angripa fettkroppsvävnaden. Detta påverkar binas fysiologi och förkortar livslängden, särskilt hos vinterbin som ska leva länge.
I det täckta ynglet livnär sig kvalstret på puppan, vilket kan leda till att bin kläcks med skador. Bin som varit angripna under yngelstadiet får ofta nedsatt livslängd och funktion.
På samhällsnivå påverkas honungsskörd, vårutveckling och vinteröverlevnad. För att ett samhälle ska vara vinterdugligt är det viktigt att de bin som ska utgöra vinterpopulationen inte varit kraftigt angripna under sin utveckling.
Drönare som utvecklats i angripet yngel kan få nedsatt fertilitet.
De indirekta effekterna är ofta mer allvarliga än de direkta. Varroa fungerar som vektor för flera virus och bidrar till att dessa sprids och förstärks i samhället.
Diagnos
Diagnos bör ställas genom undersökningar inte genom kliniska symtom därför att när dessa visar sig är situationen redan akut.
Kliniska symptom
I svenskt klimat kan det dröja flera år innan ett varroaangrepp ger tydliga symptom. När synliga symptom uppträder är angreppet ofta redan långt framskridet och samhället nära kollaps.
Typiska symptom är bin med deformerade vingar och förkrympt bakkropp samt dött eller skadat yngel. Vid kraftiga angrepp kan döda bin och yngel ses framför kupan.
Hög vinterdödlighet är ofta en indikator på kraftiga varroaangrepp, i kombination med virusinfektioner.
Virus
Honungsbin (Apis mellifera) kan infekteras av ett stort antal virus. Varroa destructor fungerar som vektor för flera av dessa, men är särskilt starkt kopplad till Deformed Wing Virus (DWV).
DWV förekommer i olika varianter (bland annat DWV-A och DWV-B), och samspelet mellan varroa och virus är en central drivkraft bakom sjukdomsutveckling i bisamhällen.
Varroa bidrar både till att aktivera latenta virusinfektioner och till att sprida virus direkt mellan bin och till yngel.
DWV kan ge upphov till deformerade vingar och förkrympt bakkropp, men infektionen kan också förekomma utan synliga symptom. Trots detta kan den påverka binas beteende och funktion, exempelvis genom försämrad orienteringsförmåga, minne och livslängd.
Det finns ingen direkt kontrollmetod för DWV. Genom att kontrollera varroanivåerna kan man däremot hålla nere virusnivåerna i samhället.